Columbus -> New York

 

 

Började dagen lugnt, svor över magkatarren (som gör att jag mår illa i princip konstant) som inte vill ge sig. svor, frustade, accepterade, hanterade. Frukost och sen pedikyr med Erin. En sista stund tillsammans innan det var dags för hej då (buhu).

Alldeles för många hej då senare är jag nu i NYC. Planet höll på att krascha några gånger under landningen men jag överlevde. Överlistningen (nytt ord?) över flygbolaget gick bra. Och när jag kom upp från tåget mitt inne i NY gjorde jag ett litet lyckoskutt. Härliga, härliga stad, alldeles för länge sedan!

Nu har jag ett par timmar ensam i lugn och ro innan brudarna från Sverige invaderar. Intensiv resa så även om staden kallar på mig så tar jag en kväll med pizza (säkert skitbra för magen) och kokkosvatten på rummet.

TUR att jag har resten av resan framför mig, annars skulle jag nog gråta en skvätt eller två av alla farväl...

Jenni, John, american familly, Erin, the Bonds: I can't express or explain how grateful I am that you are in my life! Love you, miss you, Sweden is waiting for you!


Opus

Det gick inte. Kunde helt enkelt inte uthärda. Ok, så kanske det inte var överdrivet välplanerat att åka till Easton, shoppingställe, för att bara "titta". Dvs shoppingdag med Erin och hennes mamma. Höll ändå tillbaka rätt rejält och gav mig själv en klapp på axeln på vägen hem. Tjuvstartat shoppingen helt enkelt. (Och nej, jag köpte inte de glittriga handskarna från VS, även om de nog hade piffat upp det hela)

Lugn kväll med mycket skratt (bra coreträning!)

Imorgon åker jag vidare till NY. Förhoppningsvis hamnar jag i NY och inte i Baltimore dit jag egentligen köpt min biljett. Därav är min väska nu på väg till vårt hotell i NY med FedEx och jag smiter iväg efter första flighten. Hur det går ihop, ja det undrar jag. Hur allt går, ja det får vi se.


Memory lane

Förutom alla höjdpunkter med mina "föräldrar" bjöd dagen på något alldeles speciellt: Erin, som tagit ledigt och flugit hit. Vi har setts ett par gånger efter att jag bodde här (bl a en backpackingtripp). Senaste gången var dock 5 år sedan. Vi är båda lika dåliga på att höra av oss men ändå är det så naturligt när vi väl ses. Uppdateringarna har gått varma på allt från pojkvänner och jobb till hur man även i USA får gå runt med en bajspåse alldeles för länge när hunden bajsat och papperskorg inte hittas.

Så prat, mat och walk(och en tur förbi vår gamla high school). Kvällen avslutades hemma med föräldrar, franska "brorsan" (skön fransos som efter att varit utbytesstudent här flyttade hit), djur och middag framför sporten.

Mycket möten och minnen de senaste dagarna helt klart. And I'm loving it!

 


Now we're talking! Go Blue Jackets

Äpple. Nu snackar vi inte ett vanligt äpple utan ett mkt speciellt sådant. Äpple, doppat och täckt med oreos. Om favoriterna i Thailand är Kokkos och mango är favoriten i USA äpple... NOW we're talking.

Morgonjogg, lunch med en skrattande och bubblande "moster", Starbucks för daglig kaffedos och minishopping. Affärerna praktiskt taget skriker efter mig. Försöker dock hålla mig lite tills jag ska möta upp tjejerna i NY och Boston där salestax är lägre.

Kvällen bjöd på den traditionella NHL-hockeyn och vårt hemmalag är mer stabilt än någonsin. 5-1 till Blue Jackets. Alltid lika häftigt att se live!


Welcome home

En last mobil, ett forlorat bagage och tre skumpiga flyg senare sa var jag i Columbus, Ohio.  Var alldeles for lange sedan jag var har med tanke pa hur mycket jag trivs! Mott pa flygplatsen av min "mamma". Dackade i soffan efter att ha traffat "pappa". Fem ar sedan var det sedan vi sist sags. Sadana moten ar ganska haftiga och overkliga pa samma gang.
 
Dag 1 har mest innehallit mat, uppdateringar, lugnt tempo och att hitta dagsrytmen samt komma in i engelskan. Senare ikvall ska jag kolla nar John, vardpappa, spelar hockey och vi avslutar sedan dagen med middag. Vart den ar spelar ingen roll. Att traffa mina extraforaldrar ar sa harligt och jag kan lika garna sitta med dom pa en soptipp och antagligen njuta lika mycket. Okej, kanske inte varje dag men idag skulle det kunna ga minst lika bra!
 
 
Mannen som slappte in mig i landet avslutade vart korta mote med "Welcome home" och det ar sa det kanns. Jag ar hemma, i mitt extrahem.

Krasch, booom, bang!

 
BOOOM! Där kraschade jag igen. Japp, jag gör min läxa.
 
Har utvecklat en rädsla för att flyga. Proffstipset och botet ska vara att titta på så mycket hemska bilder och filmer som möjligt. Det här görs för att "mätta" hjärnan med informationen så att den tröttnar. Låter helt fel, bakvänt och var mycket skeptisk men inför-rädslan har sjunkit så något vettigt har ju hänt. 

Fothot, fotbot, fotnot

 
 
Lördagssparringen togs upp av foten. Helt och hållet. Vi är inte riktigt vänner. Foten tar för mycket plats. Alldeles för mycket. Acceptans, acceptans, acceptans. Det gör ont men jag vet inte vad som är värst. Smärtan eller handlingsförlamningen i lördags i försöket att hantera all den frustration som bubblar upp. Det brast helt enkelt. Och när jag kom hem i vilan mellan passen hotade jag foten med att om den inte slutar göra mig så sårbar säljer jag han på blocket. Till reapris. Nedsatt reapris med röda bokstäver.
 
Ett lugnare pass och "mellomys" (vilket fenomen!) i vänners sällskap med middag på bordet och lite bubbel i hand gjorde dagen mer hanterbar. En vilosöndag med middag på Pio gjorde även det sitt till. Den där kärleken, han kan han. För visst kändes det lite lite mer hoppfullt i morse, ett tag. Ut med det gamla, in med det nya, acceptera, filosofera, HANTERA.
 
En vecka kvar tills jag åker och allt som skulle göras innan är inte klart. Då är det som det brukar och det som är som det brukar innan resa, ja det brukar gå att hantera.
 
(Projektinlämning kom idag tillbaka med "Riktigt bra" och "Well researched", gör om det om du kan foten. HAH!)

Fredag

 
 
 

 
 
 
Morgonträning med säck och clinch följdes av ett par klienter på Idrottscentrum. På bilderna har vi Lina som efter dagens konditionstest fick riva av ett utomhuspass och leka att det var vår med mig. Tycker det är härligt att även om jag är där för att motivera och hjälpa dem men så hjälper de faktiskt mig. Deras träningsglädje och motivation ger mig energi! Nya äventyr och nytt jobb gör ju att jag, om ett litet tag, tyvärr måste säga hej då till Idrottscentrum. Kul och tråkigt, spännande och roligt på samma gång.
 
Det går framåt för mina klienter och även för mig. Förutom att jag är trött i kroppen börjar jag komma in i sparkarna igen. Clinchen är jag feg i och litar inte riktigt på foten. Lite knepigt med justerad teknik men det ska nog gå att komma fram till något bra. Störst sug har jag just nu för att ligga i sängen med huvudet på kudden men snart är det dags för en timmes boxningssparring och därefter After Work som nog får startas med en is-latte.
 
En skön men trött vardag. Helt enkelt. 
 
 
 
 
 

Att gräva guld i USA 2013

Så var det dags igen. Headern, ja den stämmer inte alls in på den kommande resan. Mindre sol, mer stad, mindre infektioner, mer tjejigt och mer estetiskt kanske man får säga. 20 mars packar jag (så lite som bara är möjligt) väskan och drar västerut för semester och för att se de svenska lagen i synkro gräva guld i USA.
 
Det är alltså ett par dagar kvar. Men mailandet går varmt och frågorna berör viktiga områden såsom ryggsäckens vara eller icke varande och kommer nu gå över i vem som ska ta med plattången.
 
Vardagen börjar se mycket ljus ut i detta nu. 2013 inleddes utan nyårslöften och lite tröttsamma suckar åt löfteshysterin. Men när vi nu äntrat mars sitter jag och ler åt ett nyligen påskrivet kontrakt för en fin gemensam lya (kors i taket!) och ett nytt spännande jobb som väntar på mig när jag kommer hem. Low för 2013 är helt klart min fot som blivit diagnostiserad med Hallux Rigidus med domen att den inte kommer bli bra. Skit. Rent ut sagt.
 
2013 verkar lovande och mest spännande och på tur är alltså resan som vi sett fram emot ett tag nu. Här var startskottet för resebloggen för denna gång. Fram till resan blir det vardag. Dagens vardag bestod av intervallpass (där pojkvännen fick utnyttjas eftersom jag försov mig till den riktiga träningen), allmänt fix och thai/clinch-pass följt av en välförtjänt milkshake.
 
Finfint resesällskap
 
Vaknade för övrigt i panik när jag drömt en verklighetstrogen dröm att jag var gravid och därför inte skulle kunna ha en mini cooper utan vara tvungen att gå direkt på en combi. Skyller helt och hållet drömmen på allt pluppande och kläckande till höger och vänster.
 
 

RSS 2.0